Jag jobbar mycke med mig själv för att inte ha så stora förväntningar på hur andra ska uppfattar mig som person....
Försöker va nöjd med mig själv för den jag är å för de saker jag gör men ibland är det svårt.
Tror att jag har rätt höga krav på hur mitt liv ska utspela sig å det är inte alltid lätt att leva upp till dessa krav.
Under många år har jag bara existerat utan att leva å nu när jag har börjat lärt mig att leva vill jag leva fullt ut....
Problemet med detta är att jag fortfarande har en massa murar uppbyggda runt min existens som göra att det både är svårt att för mig att leva fullt ut som att släppa in människor i mitt liv......
Har dock de senare åren lyckats bra med att släppa in vänner i mitt liv men det börjar kännas som att det inte bara är vänner jag vill ha....
Detta har mycke att göra med hur jag har fått inpräntat i mig sedan jag va mycke ung hur fel allt jag gör är å att jag inte riktigt duger som jag är....
Jag nöjer mig inte med att livet bara rinner iväg längre....
Men frågan är hur man programerar om hjärnan till att kunna dela den där vardagen med någon annan som jag så gärna vill......
Som i mina gamla tankar jag skrivit om i förra inlägget ska jag nog inte ha så stora förväntningar för då kommer allt bara att bli pannkaka....
Men en dag måste ju trenden vända å jag finna harmoni i mitt liv....
Men dena harmoni sedan vissar sig vara en del av en tvåsamhet eller inte det kommer ju framtiden att vissa sig.
Det jag bara inte kan få in i min skalle är hur andra gör för att våga ta steget å försöka.... Försöka sig på att just DEN just här å nu är den som kan va den rätte.
Att öppna sitt hjärta till smärta å lycka....
Jag är kanske bara en jävla stor fegis å att det är därför jag inte ser möjligheter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar