Död......

"...Min dotter är död.
...Jag vet inte vem det är som står här framför mig men det är inte min dotter.
...Jag har fått lära mig att leva med att du piercar dig, att du tatuerar dig, att du valt att leva som en lesbisk, men att du ser ut som du gör det är droppen. Jag skäms för att ha dig till dotter. Kommer aldrig att kuna vissa mig bland folk med dig.
...Min DOTTER är död"

Dessa ord fick jag höra av min mor i somras.
Hur ska man tolka detta att ens mor inte kan acceptera en för den man är???

Någon stans trode jag faktisk att trots alla svårigheter å dispyter vi haft genom åren trode jag att hon trot allt älskade mig för att hon är min mor....
Älska inte alla sina föräldrar sina barn utan förebrå????

Tydligen inte.......

Jag har med åren nu börjat att leva mitt eget liv å försöka inte tänka på vad andra tycker å tänker om det. Bara va mig....

När jag va lite fick jag alltid höra när jag gjorde saker som kändes naturliga å roliga för mig, att så fick man inte göra för att folk kunde tro man va idiot....
Uppför dig ordentligt, gör inte så.... osv....

Detta skapade ett tvång i mina tankar som har suttit fast resten av mitt liv...
Varje gång jag gör något har jag haft en lång lista att gå igenom innan jag har handlat för att få "mammas" godkänande å gillande.
Detta "system" har skappat ett tvångssyndrom i mig som jag än idag jobbar med att släppa på...

Det är mycke jobbig å hämande.
Fast jag vet att det inte är bra för mig kan jag inte låta bli...
Jag börjar bli mer spontan om man nu kan kalla det så.
Jag kan göra saker med minder planering å utan att få ångest för att jag inte kan planera hur resultatet ska bli.

Vilkent det logiska i mig förstår att man aldrig aldrig kan göra, men jag ändå försöker kontrolera...

Men jag lär mig mer om mig själv för varje dag å det gör att jag mår bätre å bätre.
Blir mer säker på vad jag VILL oberoende av vad jag "tror" andra tycker å tänker om mig.
Det är så helt underbart att finna sig själv.....

Jag har börjat leva å inte bara existera här i världen.......